Unni Gjertsens grafiska serie, Creative History, sätter nytt ljus på kvinnors plats och prestationer i vår historieskrivning. Liljevalchs intendent Niclas Östlind skriver om hennes arbete.

Men det stämmer väl inte! Det är fel! Falskt! Många gånger korrigeras en felaktighet inte bara för att ställa något till rätta och hjälpa till, utan också för att betona den egna förträffligheten. När man läser de korta texterna på Unni Gjertsens arbeten i serien Creative History är det lätt att dras med av sin fåfänga att själv veta bäst och genast påpeka hur det ska vara. Men vid närmare eftertanke så anar man dock att hennes påståenden har ett annat syfte än att säga hur det faktiskt är eller har varit. På ett avväpnande sätt konfronterar hon oss med vår egen ryggmärgsbetingade besserwisser-reaktion, men hon fäster också uppmärksamheten på hur det skulle kunna ha varit eller vara. I en viss mening påminner det hela om vad som kallas kontrafaktisk historieskrivning. Den går ut på att man frågar sig vad som skulle ha hänt i det förflutna om saker och ting hade varit annorlunda än de var. Skulle till exempel andra världskriget ägt rum om Hitler kommit in på konstakademien i Wien och blivit målare istället för diktator?

Gemensamt för påståendena i Unni Gjertsens serie är att de säger något om kvinnor och deras plats i historien, eller snarare i historieskrivningen – en verksamhet som är långt ifrån oproblematisk och där kvinnor ofta marginaliseras. Det gäller inte minst inom konst- och kulturområdet. Unni Gjertsen verk har formats utifrån personliga erfarenheter – som konststudent, yrkesverksam konstnär och lärare – av att se hur kvinnliga konstnärer har fallit bort när det förflutna sammanfattats inom konstvetenskapen eller i utställningar. Detta gör att det är svårare att finna kvinnliga förebilder, som i sin tur innebär att det är lättare att nämna och därför lyfta fram manliga konstnärer – även om man är medveten om problemet och vill ändra på förhållanden. Men historien är inte en gång för alla given, utan är föränderlig och beroende av den blickpunkt och plats från vilken den betraktas. Det är möjligt att skriva om historien och synliggöra grupper och perspektiv som tidigare exkluderats. Bilden av det förflutna påverkar inte bara vår egen samtid utan också hur framtiden kommer att bli – det är därför historien är så viktig.

På 1800-talet fanns en mycket populär bildgenre som kallas uppochnedvända-världen. Den visar scener där klass- eller könsordningen ställts på ända, till exempel kan mannen stå vid spisen och kvinnan sitta i en länstol bredvid och i godan ro röka en pipa! Det absurda i situationen lockade (och lockar) till skratt. I Creative History finns också en annan typ av påståenden som är exempel på hur vi i översvallande ordalag brukar tala om stora konst- och kulturpersonligheter: geni, odödlig, den ende... Unni Gjertsen använder dessa begrepp och fraser, men de prisade och framhållna personerna är kvinnor och inte män. När man läser en formulering som Virginia Woolf is Immortal eller Barbara Kruger is Basic, blir man varse hur könskodad vårt språk och våra omdömen om konstnärer är – och antagligen också om en massa andra företeelser i tillvaron.

Niclas Östlind